Recordnerds

Jugoslavien var ett land som existerade från 1920-talet fram till 1990-talet då det upplöstes i det blodigaste krig i modern tid. Under denna intervall styrdes landet från och med 1945 av kommuniststyre och enpartisystem. Presidenten hette Josip Broz Tito och styrde landet med järnhand, om det behövdes, vilket behövdes ibland. Skillnaden från de andra öststatsländer var att Jugoslavien redan från början var oberoende av Sovjetunionen, var mer öppet mot väst och folk kunde resa fritt och handla fritt. Dock med begränsningar.
Rocken kom i början av 60-talet, först i Belgrad för att senare sprida sig väldigt fort till andra delar av landet. Lite trögare dock gick det fram till byar och bergen.
Ett band lyckades även dit. Bijelo Dugme (Vit Knapp) leddes av den världskände kompositören Goran Bregovic och skapades i Sarajevo, Bosnien-Herzegovina som då var en delrepublik i landet Jugoslavien.
1970-talets politiska reformer innebar en stark industrialisering av Bosnien, brist på folk i fabrikerna ledde till att alltmer flyttade från byar till städer. Dessa behövde smälta in i nya miljöer, vilket var svårt och rockmusik var svår att svälja. Folkmusik ansågs vara primitivt av stadsbor och något saknades. Då kom Bijelo Dugme in i bilden.

Goran Bregovic (född 1950 i Sarajevo) var en man som från början saknade talang för musik. Med tiden utvecklade han intresse för gitarr, lärde sig spela vilket ett tag var ett måste om han skulle överleva. Knappt 16 år gammal blev han och hans lillebror övergivna av föräldrar som skilde sig och han var tvungen att tjäna in levebröd som gitarrist i ett folkmusikorkester som spelade på vägkrogar. Så småningom blev han medlem i olika pop-band i Sarajevos cirklar för att bli upptäckt av Zeljko Bebek som spelade med ett annat band. Efter en floppturné i Italien, spelning med ett annat band, Jutro, som ledde till fåtal singlar, tyckte Bregovic att man borde satsa på hårdare sound, a la Zeppelin, Deep Purple, etc. Detta ogillades av Jutros ledare, Ismet Arnautalic Nuno, och de skildes som bittra ovänner. Detta ledde till att Bregovic fick inte någon studio-plats att spela in sina demos med ett nytt band som han bildade - Nuno hade stark inflytande i Sarajevos musikkretsar.
Bregovic var otröttlig. Lärd av det tuffa livet, fokuserade han sig på att hitta ny genre. Och han fann den med den nykomna stadsbor.
Låten "Kad bih bio Bijelo Dugme" (Om jag vore en vit knapp) innehöll folkmotiv med rockiga riffs, och hade skapats redan under Bregovics tid i Jutro. Bregovics nya band saknade bara namnet (Jutro fick de inte använda) och på vägen tillbaka från en spelning, den 1 januari 1974 föreslog deras vän att "Det viktigaste är vad bandet har att komma med. Namnet...tja, det kan vara från en låt...typ, vit knapp". Resten är historia för sig...
Efter att ha lyckats med att spela in ett par successiva singlar, började de med ett album. Det relativ nybildade skivbolaget Diskoton i Sarajevo ville inte ta emot dem med en ursäkt "vi är tyvärr överbokade. Kom om ett halvår". Bregovic åkte samma dag till Zagrebs skivbolag Jugoton (anses vara Jugoslaviens bästa skivbolag) och skrev på ett skivkontrakt på fem år. Och då började något som kallas Dugmemanija (Knapp-yran). Alla i Jugoslavien tyckte om dem, både gamla och unga. Deras konserter drog till sig hundratusentals människor och de spelade i storstäderna såväl som i bergen där framkomlighet med traktor var svår. Bregovic har ett utvecklat sinne för marknadsföring vilket ledde till att han visste vad folket ville höra.
Bijelo Dugme fanns fram till 1989 då landet började knaka i fogarna - vissa anser att just detta var det som splittrade dem.

Musiken - hmmmm... Ta en Led Zeppelins låt, stoppa i mixern med en gammal folksång, krydda med Deep Purples gitarrsolo och vips - en Bijelo Dugme sång är född. Detta ändrades i slutet av 70-talet då kritiker och rivaler anklagade dem för plagiat, New Wave punken var redan på väg in på scenen och Bregovic var inte sen att ändra allt.

Bandet återförenades 2005 för en turne i det som en gång var Jugoslavien, vilket var lyckat med tanke att det blir mer och mer jugonostalgiker.

Jag personligen blev introducerad till dem redan från barnsben då mina föräldrar var deras beundrare, för att senare avsky bandet efter att jag insåg att deras bästa låtar var plagiat i grund och botten av Led Zeppelin, The Sweet, Deep Purple, Argent mm. Dock de sista åren har jag fattat tycke igen om dem när jag insåg hur mycket de betydde för rockmusiken i gamla Jugoslavien och hur mycket de bidrog till att många bra band (dock ej lika stora som Bijelo Dugme) bildades. Idag har jag 4 skivor av dem men har bestämt mig till att samla ihop alla album de utgav.

En mer grundlig historia om bandet hittar man på Wikipedia - dock skall man vissa saker ta med en nypa salt

Min samling består av:

"Bitanga i princeza" (Odåga och princessa) Jugoton 1979 (anses vara deras bästa skiva)
"Dozivjeti stotu" (Uppleva 100 år) Jugoton 1980 (bandet byter riktning mot Ska och New Wave)
"Velike rock balade" (Stora rock balader) en kompilation av deras ballader, Jugoton 1984
"Pljuni i zapjevaj moja Jugoslavijo" (Spotta ut och sjung, Jugoslavien min) Diskoton 1986